Det var ju inte helt planerat men nu blev det så att jag tandemammar, alltså ammar två barn. Skrivit lite svar på vanliga frågor om tandemamning  här för den som är nyfiken.

Jag har fått några frågor om hur just jag tycker att det funkar och jag måste säga att jag tycker det funkar förvånansvärt bra ändå. I slutet av graviditeten upplevde jag vid några tillfällen amningsaversion vilket fick mig att undra om jag skulle orka/vilja amma båda två. Men nu när jag inte är gravid är de känslorna borta, vilket är så skönt, mina bröst är inte lika känsliga heller vilket underlättar massor.

Det som gör att det inte är så jobbigt är att min stora accepterar när jag inte vill att han ammar. Alltså ibland när han frågar har jag inte lust och då säger jag nej inte nu och han tycker det är okej. Jag ammar honom kanske 2-3 gånger per dag på sin höjd. Alltid innan läggning, det är liksom vår stund där vi läser böcker, busar lite och avslutar med amning. Även där orkar jag inte amma hur länge som helst utan säger efter ett tag att det räcker och det accepterar han. Då vill han att jag klappar eller sjunger istället. Sen kanske vi ammar i badet på kvällen och om han är ledsen. Ibland vill han även amma tillsammans med lillebror en stund.

För mig känns det som att det hjälper till att underlätta omställningen till att få en lillebror och stärker syskonens gemenskap. Det är väldigt fint känner jag och faktiskt inte jobbigt alls.

Eller jo det kan faktiskt vara jobbigt på så sätt att det är tufft att sticka ut från normen ibland. Att amma förbi bebistiden och dessutom amma två barn är ju inte vanligt i Sverige och inget man direkt ser andra göra och även fast jag jobbar för att normalisera amning i olika former och är väldigt öppen med hur jag gör så kan den ändå ta emot för mig att amma i offentliga sammanhang. Ibland gör jag det men ibland säger jag nej till stora, att han får vänta tills vi kommer hem, för jag tänker på vad folk ska tycka. Jag är ledsen att jag inte är modigare än så men det är svårt att sticka ut ibland och det är sårande att få, eller uppleva att man får, dömande kanske till och med äcklande blickar på sig när man delar vad som ska vara en fin stund med sitt barn.